Inte så stor chans, tyvärr

Idag fick jag av en slump reda på att boken jag berättade om häromdagen har blivit film. Den har stor premiär i sitt ursprungsland Holland i slutet av den här månaden. Jag vill absolut se den… men sannolikheten att en film från Nederländerna skulle visas på biodukarna här hemma i Sverige? Nä. Liten. Förmodligen inte.

Då har jag två val – antingen förlita mig på mina nybörjarskills i holländska språket och se den i Eindhoven mellan jul och nyår, eller så får jag vänta tills den släpps på dvd, så att jag kan köpa den och se den med engelsk text (ja, eller holländsk text för övningens skull)… Känner jag mig själv rätt så kommer jag förmodligen att göra både och.

Här är i alla fall trailern till ”En sorts kärlek”, eller ”Komt een vrouw bij de dokter”, som den heter i original: klicka här
…otextad, men om du läst boken så går det ändå att hänga med i handlingen.

Fortfarande inte läst boken? Do it. Jag förväntar mig inte att alla älskar den bara för att jag själv gör det, men den berör – på gott och ont. Nu vill jag se filmen!

You are being watched…

…hörde just på nyheterna att minst 64 000 övervakningskameror har koll på oss svenskar – i trafiken, butiker, nattklubbar, offentliga platser och.. ja, nästan överallt faktiskt. Men det kan vara upp till det dubbla antalet kameror, Storebror verkar ha sjukt dålig koll på alla tillstånd.

Det känns ju tryggt.

Dagen då Iran låg mitt på Sveavägen

Sveavägen, Stockholm kl. 18:10:

Ena körbanan är full av bilar – den andra av ett litet argt demonstrationståg som vill ha fria val i Iran, med en polisbil framför och bakom. Blåljus.

Jag fattade först inte varför en av polisbilarna hade sirenen påslagen, men sen insåg jag att det inte var därifrån ljudet kom – mitt i hela myllret av rusningsbilar och människor (gissningsvis iranier) med flaggor och skyltar försöker en ambulans ta sig fram. Precis som ett litet avlångt land står folkhopen helt statiskt och stilla. Ingen flyttar på sig och bilarna har ingen plats att köra undan.

Efter något som känns som en evighet har ambulansen ändå lyckats sicksacka fram på ett imponerande smidigt sätt och lägger in högsta växel i riktning mot Karolinska.

Protester i all ära, men ärligt – Sveavägen i rusningstrafik? Vem godkänner sånt? Jag hoppas verkligen att stackarn i ambulansen klarade sig.

…en skönhet större än allting som jag vet

Om idag, inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om i morgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var i går

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli, den jag var, igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet kring solens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Bara om jag vet att du väntar
Och kan höra ditt hjärta sakta slå
Bara om du låg här tätt intill mig
Kan jag bli, den jag var, igår
Bara om min älskade väntar,
Bara om min älskade väntar,
Bara om min älskade väntar.

Tid & ekonomi vs. tid & miljö

Jag har just kollat priser för att kunna resa till Göteborg och begravningen nästa vecka. Helst vill jag resa miljövänligt om det går, det vill säga ta tåget.

Priset för att resa med tåget tar mellan tre och en halv till fem timmar, beroende på om jag vill ta X2000 eller ej. Det skulle kosta runt 1 300 kr ToR.

Tar jag däremot flyget är jag framme på cirka en timme. Priset för den resan är strax under 900 kr ToR, då ingår dessutom en macka samt dryck.

Min fråga är: blir priset med SJ högre för att jag reser under en längre tid och därför borde betala mer, eller finns det någon annan bra förklaring?

Dags att ta farväl

Jaha. Nästa torsdag är det dags.

Jag är inget fan av begravningar direkt, det kan jag verkligen inte påstå… Det här blir min fjärde i ordningen, näst efter mormor, pappa och farmor i nämnd ordning. Mormors var värst. Kanske mest för att det var första gången och för att jag var tillräckligt gammal för att förstå att döden är en del av livet – men tillräckligt ung för att inte kunna acceptera det.

Nu känns det.. ja, enklare är kanske fel ord? Men jag känner mig ändå förberedd på något sätt. Det som kommer bli den stora prövningen nästa vecka är inte att ta ett sista avsked, utan mer att utsätta mig för de spänningar som finns inom min släkt. Jag tycker inte om att bråka och är inte förtjust i konflikter heller (snacka om energitjuvar!), så självfallet är jag rätt inställd på att hela arrangemanget kommer att kännas krystat och lite obehagligt.

Min morfar var den sista kvarvarande länken mellan dessa två sidor av vår familj. När det här är över och förbi kommer vi aldrig att mötas igen. På ett sätt lite tråkigt, jag har aldrig kunnat känna någon glädje av att ha kusiner, som många andra gör. Inte minst mina syskonbarn, som älskar att träffas och leka med varandra. På sätt och vis är det kanske bra att jag har många syskon istället – även om vi inte ses så mycket så vet jag att de alltid finns där.

Think big.

Jag träffade en kille i Holland i helgen som är full av helt otroliga historier. Bland annat berättade han om en gång då han var i Thailand och ”hade lite tid över”.

Istället för att lägga sig på stranden som typ alla andra skulle ha gjort, så tar han reda på var Holländska Ambassaden finns och åker dit. Väl där frågar han om det sitter några holländska medborgare i thailändskt fängelse. Jodå, det gör det – en person. Han får killens namn, samt fängelsets besökstider. På vägen dit köper han med sig frukt och annat i en korg.

Det var precis som fängelse på film – min kompis och mannen han besöker sitter på var sin sida av en tjock glasvägg försedd med galler. De får prata genom en telefonlur. Mannen blir jätteglad för besöket, och hälsar på min vän som om de vore gamla bekanta. Han berättar hela sitt livs historia och hur det kommer sig att han hamnade på Bang Kwang.

Bang Kwang, som även är känt under namnet Bangkok Hilton, är ett mycket välbevakat fängelse. Där sitter många utländska fångar med långa straff – framför allt för mord och/eller narkotikarelaterade brott, de allra flesta är dömda till 25 år eller mer.

Du behöver inte känna en fånge för att åka dit och hälsa på, men oftast behöver du tillstånd av fångens ursprungslandland, via det landets ambassad.
Det är helt tillåtet att ha med sig gåvor till personen du besöker – frukt, mat och hygienprodukter är mycket uppskattat.

Genom åren har det blivit mer och mer vanligt att turister besöker fängelset, vissa gör det som en sevärdhet (vilket får det hela att kännas smaklöst, lite som att gå på zoo och se apor i bur), men de flesta har faktiskt bara goda avsikter. De återvänder till Thailand och ”sin” fånge med jämna mellanrum, skickar brev och paket med nödvändigheter.

Jag blev så otroligt fascinerad av min väns historia. Visst, de sitter inspärrade dömda för brott, men föreställ dig själv att vara inlåst år efter år… efter år. Om ett besök kan göra en skillnad för de här människorna – varför inte?

Vill du veta mer om Bang Kwang och att besöka dessa fångar, klicka här.

Lycka

pannkakor till frukost

Requiescat In Pace

Idag är en sorglig dag. Det känns som om cancern förföljer mig.
Stålmannen, aka min morfar somnade in i natt.. och jorden blev en hjälte fattigare.

- Hjäääälp! Vi tänker!

…klassiker