Dags att ta farväl
Jaha. Nästa torsdag är det dags.
Jag är inget fan av begravningar direkt, det kan jag verkligen inte påstå… Det här blir min fjärde i ordningen, näst efter mormor, pappa och farmor i nämnd ordning. Mormors var värst. Kanske mest för att det var första gången och för att jag var tillräckligt gammal för att förstå att döden är en del av livet – men tillräckligt ung för att inte kunna acceptera det.
Nu känns det.. ja, enklare är kanske fel ord? Men jag känner mig ändå förberedd på något sätt. Det som kommer bli den stora prövningen nästa vecka är inte att ta ett sista avsked, utan mer att utsätta mig för de spänningar som finns inom min släkt. Jag tycker inte om att bråka och är inte förtjust i konflikter heller (snacka om energitjuvar!), så självfallet är jag rätt inställd på att hela arrangemanget kommer att kännas krystat och lite obehagligt.
Min morfar var den sista kvarvarande länken mellan dessa två sidor av vår familj. När det här är över och förbi kommer vi aldrig att mötas igen. På ett sätt lite tråkigt, jag har aldrig kunnat känna någon glädje av att ha kusiner, som många andra gör. Inte minst mina syskonbarn, som älskar att träffas och leka med varandra. På sätt och vis är det kanske bra att jag har många syskon istället – även om vi inte ses så mycket så vet jag att de alltid finns där.
Det är alltid jobbigt, det går inte att komma ifrån. Jag hoppas det går smärtfritt till för dig i den bemärkelsen att det inte blir konflikter. Smärtfritt är ju sådana tillställningar aldrig iallafall.. <3 Jag finns här också. / Din lillasyster