Möten som sätter spår

Det var bara halvfullt på mitt spinningpass idag. Inte så konstigt kanske, med tanke på vårvädret utanför – glass, vårjackor, solglasögon och bara ben överallt. Bladen på träden har inte krupit ur sina knoppar riktigt än, men på gräsplanen som ligger vid huset där jag bor är full av blommande krokus och snödroppar. Jag längtar verkligen till sommaren nu!

Passet gick bra, jag körde väl ganska hårt med dem – testade lite nya utmaningar med tyngre motstånd för att se om det fungerade. Sen är det ju alltid någon eller några som inte riktigt lyssnar på vad jag säger. Jag lade speciellt märke till en man som även deltog på passet igår, jag tror till och med att han valde samma plats idag som igår. Han gjorde det typiska nybörjarmisstaget – för lite motstånd i stående position. Han kämpade och slet och hängde med överkroppen på styret, allt det där man inte ska göra. Vid ett par tillfällen påpekade jag hur viktigt det var med rätt motstånd, lite sådär i största allmänhet och absolut inte riktat direkt till honom… men jag tror inte han förstod.

I slutet av timmen sa jag som jag brukar, det vill säga att om någon hade frågor så var de välkomna att ta kontakt med mig efteråt.
Lite smått överraskande dök nybörjaren upp när jag höll på att plocka ihop mina prylar: ”Du, jag tror jag måste ha din hjälp”, sa han ”jag vill träna min kondition och gillar spinning, men jag får så ont i knäna”.
Jag blev faktiskt glad att han kom och bad om lite tips, och tog mig tid att visa honom tekniken han skall använda för att få så mycket ut av sin träning som möjligt. Han var uppriktigt tacksam och helt plötsligt står han och jag ensamma kvar i salen och pratar om Livet.

Han berättade för mig hur han på grund av mediciner ökat kraftigt i vikt under en tid och hur han kämpar för att bli av med kilona igen. 30 kilo har han tappat, tio kilo kvar. Jag frågade honom lite försiktigt vad det var han hade haft för sjukdom som gjort att han behövt äta tabletter med viktökning som biverkning, och han berättade att han fått en utmattningsdepression som gjort honom mer eller mindre apatisk. ”Jag hade ett bra jobb, men jag var borta från arbetslivet i åtta år. Åtta år! Men jag har fått så fantastiskt bra hjälp och har kunnat trappa ner på mina mediciner. Nu skall jag komma i form igen. ”

Jag blev så oerhört imponerad av hans fokus på att må bra. Imponerad av hans målmedvetenhet. Om andra människor skulle ha ett uns av den beslutsamhet han hade, undrar hur världen skulle sett ut! Vi stod länge kvar och pratade – om livet, om stress. Om att må bra och om att äta rätt.

Jag gav honom tips och råd och kost och träning som hjälpte mig när jag var överviktig och ville göra något åt det. I gengäld fick jag välbehövliga råd om hur jag ska klara av min egen situation, med mitt mentala välbefinnande och hur jag ska undvika och gå in i ytterligare en vägg. Vårt samtal gav mig en stor tillfredställelse och gjorde mig… ja, lycklig på något sätt. Vi har gått igenom tuffa saker båda två och hade ett utbyte av att prata om våra erfarenheter. Det gjorde min dag.

Möten med vissa människor glömmer jag aldrig. Det händer inte jätteofta att de sätter avtryck i min själ – de mötena kan nog räknas på mina tio fingrar.. men det här var definitivt ett sådant. Han lovade att komma på något mer av mina spinningpass och jag kan ärligt säga att jag ser mycket fram emot det. Jag vill gärna hjälpa honom att nå sina mål, och återgälda honom lite av den tacksamhet jag känner efter vårt samtal idag.

Tänk att under åtta år inte kunna leva det liv som är ditt, som du är van att leva, och att sedan lyckas hitta tillbaka – hitta tillbaka till dig själv. Wow.

~ av Tigern den 11 april 2009.