Sanningen om SAAB…

Så här är det: SAAB är lite som närlivsbutiken på hörnet – alla vill att den skall finnas, men ändå handlar ingen där. Och sen blir det ett jävla liv när de lägger ner.

dagens låt

Jag vill verkligen dela med mig av mitt senaste fynd, Bat for Lashes. Jag vet i princip ingenting om henne (eller är det en grupp), mer än att rösten är helt fantastisk.

Den här låten spelas på det core-pass jag brukar gå på, och nu har jag hört den så många gånger att jag var tvungen att fråga vad det var. Utan lapp att skriva på lyckades jag komma ihåg det lite udda artistnamnet och hitta det här klippet på Youtube, hoppas du också gillar Siren’s Song:

Rätt nöjd och utan större defekter

Det har varit en bra dag idag, so far. Till och med för att vara tisdag – för trots skitvädret sitter jag och småler medan jag ägnar mig åt administration. Normalt sett är det kanske inte mitt största intresse, men idag känns det bra och jag måste säga att jag är lite stolt över hur effektiv jag faktiskt är.

Förvisso sov jag lite knasigt på grund av sprutan jag fick igår, men det hade nog mer med att jag var öm i armen att göra än något annat. Jag som brukar röra mig som ett torktumlarplagg fick nöja mig med att sova på höger sida hela natten. Det var sådär, faktiskt.
Kände mig lite yrslig imorse när jag vaknade, men det har gått över nu. Svullnaden har gått ner nu under dagen och jag räknar med att känna mig helt som vanligt imorgon igen. Jag har i alla fall inga planer på att börja gå baklänges, eller vad det nu var någon hade råkat ut för. Faktum är att jag inte kan känna av något speciellt av alla de biverkningar folk har pratat om.

Sen har det dykt upp lite saker som gör att jag kanske får planera om hela min julresa.. Inget bestämt än, men jag kanske borde jobba lite istället för att festa bort nyårshelgen. Absolut inget bestämt än, det lär väl falla på plats efter helgen. Helst av allt vill jag fira in det nya året i Scheveningen i Holland, men jag kanske var lite för långsam med att bestämma mig för det alternativet så det kanske inte ens finns kvar. Jag får väl se till att ta reda på det lite snabbt innan flygbiljetter och annat blir för dyrt.

Men det är helt klart varit en bättre tisdag än vanligt, i en vecka som känns lite bättre än många andra av årets 52.

Ja, jag gjorde det.

Jaha, då har jag varit Duktig Svensk och gjort vad Tant Svea och Farbror Staten har ordinerat alla att göra. Jag har varit en ordentlig flicka och tagit min vaccinationsspruta.

Sen det blev bestämt att alla skulle erbjudas vaccin har jag sagt nej. Precis som många andra har jag utgått från att något är lurt när det på högsta instans bestäms att det skall mass-nånting. Det mesta som börjar på mass- brukar ju vara dåligt. Massmord, massuppsägningar och massgrav. Massdöd och massvält. Så, massvaccination?
Och så alla dessa rykten, tidningsartiklar och uttalanden från mer eller mindre kvalificerade experter gör det ju inte lättare direkt…

Nu veta jag ju inte om det kanske var svininfluensan jag hade för ca två månader sen, det var ju ingen som ville ställa någon diagnos… Fast jag har fått veta att OM det inte var det, OM jag får den, så kan min astma göra mig extremt sjuk. Ja, det känns ju… onödigt? Jag tycker att jag har varit sjuk så det räcker i år. Och förra gången, det var ingen barnlek – utslagen i fem dagar med tokhög feber. Fy.

Med tanke på mitt extrajobb som gruppträningsinstruktör (kan ingen uppfinna ett kortare ord?), så är det ju hyfsat meckigt för mig att hitta en lämplig dag för sprutor. Det är inte så trevligt att verka pigg och rask i sviterna av en vaccination med biverkningar, som svullna lymfkörtlar, illamående och feber. Jag lyckades efter många om och men byta bort mitt spinningpass idag och utgår från att jag ska vara fräsch på onsdag igen…

Efter att ha kollat upp vårdcentraler med vaccin i lager (de var sannerligen inte många – jag fick i princip singla slant om jag skulle åka till Åkersberga eller Bromma), bestämde jag mig för att chansa på Bromma. Naturligtvis kollade jag inte hur många doser de hade, det går tydligen att fråga sjukvårdsupplysningen om sånt, men som sagt – det var en chansning… och jag tyckte att en timme innan utsatt starttid borde räcka… Eller?

Kön till Brommas Vårdcentral ringlade lång, ner för två våningar i trapphuset och fylldes i rask takt på, hela vägen ut på gatan. Jag var en av de sista som lyckades få stå inomhus och vänta. Tjejen bakom mig i kön hade varit förutseende och ringt. 200 doser hade de tydligen. Tillsammans med två män i 50-årsåldern (ja, det klientel som verkar vara en riskgrupp i sig eftersom det nästan bara är gubbar i den åldern som dött hittills) räknade vi ut att det absolut var idé att stå kvar i kön.

Jag tror de 200 nummerlapparna delades ut på under 10 minuter, när de väl satte igång. Det liknade mer ett löpande band på Volvo än en medicinsk klinik, måste jag säga – med det undantaget att den som skrek för mycket fick klistermärke som tröst. Inte för att jag gillar sprutor, men det gick rätt smärtfritt ändå, sköterskan var trevlig och tog sig tid att svara på mina frågor.

Nu är det i alla fall gjort. Armen gör förbannat skitont så in i helvete och muskeln där hon satte nålen ser ut som den hör hemma på en muskelbyggares kropp – inte min.

Blir det inte värre än så är det väl okej.. men för alla er som inte tillhör riskgrupper och har ytterligare två veckors tidsfrist i beslutsprocessen huruvida ni skall ta sprutan eller ej, ni kan ju kolla till min blogg emellanåt. Börjar jag skriva orden baklänges eller på rövarspråk finns det kanske visst skäl till oro.

Kan inte sluta lyssna.

In the night time when the world is at its rest
You will find me
In the place I know the best
Dancin’, shoutin’, flyin’ to the moon
Don’t have to worry
Cause I’ll be come back soon…

And we build up castles in the skies and in the sand
Design our own world, ain’t nobody understand
I found myself alive in the palm of your hand
As long as we are flyin’, all this world ain’t got no end,
All this world ain’t got no end.

In the daytime you will find me by your side
Trying to do my best
Trying to make things right
When it all turns wrong
There is no flow but mine
But it won’t hit hard
You will let me shine

And we build a castle in the skies and in the sand
Design our own world, ain’t nobody understand
I found myself alive in the palm of your hand
As long as we are flyin’ all this world ain’t got no end,
All this world ain’t got no end.

Dags att vila upp mig efter helgen.

Oh vad trött jag är idag. Passade rätt bra, för jag fick mycket gjort på jobbet idag, av det där administrativa monotona slaget.

Helgen blev väldigt bra. Tog som sagt en spontan bio i fredags och såg Michael Jackson-dokumentären (eller vad den nu faller in i för genre) This is it. Jag är glad att jag såg den, mycket nostalgi, gåshud och specialeffekter… Filmen är två timmar lång men kändes kortare, och jag vill absolut rekommendera den till alla som växt upp med låtar som ”Smooth Criminal”, ”Thriller” och ”Man in the Mirror”.

Nu har de ju tydligen bestämt att de skall förlänga visningstiden med tre veckor, så det finns definitivt chans för fler att se den. Ett litet tips är dock att undvika de tidiga visningar; den stökiga tonårspubliken som skulle jubla och busvissla i slutet av varje låt blev rätt störande.

Damen i 50-årsåldern som med ett fånigt leende fastklistrat på ansiktet satt och stampade takten genom hela filmen var visserligen inte heller okej, men något säger mig att det inte var första – eller sista – gången hon var där…

Lördagen började med lite Ki Box på Friskis&Svettis, sen lyckades jag bjuda in mig och min kompis på middag (fantastisk mat!!!) hos ett par vänner jag inte umgåtts med på länge och sen gick vi ut. Paul van Dyk (stor känd dj för den som inte vet) var i stan och över tusen pers hoppade runt till hans musik inne på Münchenbryggeriet.
Det blev en väldigt bra kväll, jag träffade mycket folk som jag inte träffar så ofta och så fick jag dansa lite grann.

Igår söndag blev rätt slapp, även om jag vaknade på tok för tidigt. På kvällen kom en gammal vän över på middag, vi satt och pratade minnen till rätt sent. För ca 10 år sedan delade jag och han + två andra en stor femrummare i Göteborg. Då kändes det helt naturligt och inte konstigt alls, men så här i efterhand har vi båda svårt och förstå hur vi kunde få den där lägenheten över huvud taget. Och med tanke på festerna vi hade… Jag är rätt tacksam att störningsjouren inte var uppfunnen då! Kvällen blev senare än jag hade planerat (jag behövde ju sova ikapp förlorad lördagssömn), men det är sånt som händer. Jag får väl lägga mig i tid idag istället.

Sen hände en hyfsat märklig grej – en person som jag inte pratat med på över ett och ett halvt år hörde plötsligt av sig. Jag har fortfarande lite svårt att förstå varför, men lite nyfiken är jag nog på vad han vill.

How to: koka ihop musik med sköna beats

Tro sig veta och att verkligen veta är helt olika saker.

En nyfiket litet barn smiter obemärkt in och gömmer sig bakom soffan i det nedsläckta vardagsrummet. Planen är att vid första bästa tillfälle få möjlighet att klämma och känna lite på den där jättestora inslagna julklappen som ligger där under granen. Kanske, kanske finns det ett kort också, som avslöjar vem som skall få paketet.

Plötsligt hörs röster och barnet hukar sig ner bakom första bästa möbel för att inte synas.

Två personer kommer in i rummet, de håller om varandra, fnissar. Eftersom det är så dunkelt är det först lite svårt att uppfatta vilka de är, men så hörs ett bekant lågmält skratt – mammas skratt.

Såklart, det är mamma. Barnet ser lite bättre nu, men kan fortfarande inte se vem den andra personen är, bara att han är ganska lång och så har han ytterkläderna på sig, svarta kängor och en ordentlig rock… konstigt – mamma som aldrig gillar att man går in med skorna? Ser han inte lite gammal ut också? Jodå, håret som sticker fram under mössan har samma färg som farfars kalufs – vit som krita.

Barnet känner inte igen farbrorn, även om det vilar något lite bekant över honom..

Mamma verkar dock känna honom väldigt väl iallafall, så som de kramas… Hon stryker honom över kinden, ler och säger: ”Du är så bra, ingen ser att det är du!”, och sen kysser hon honom MITT PÅ MUNNEN. Barnet får lägga en hand över sin egen mun för att inte avslöja sig själv bakom fåtöljen. Hela situationen känns väldigt obehaglig – tänk om pappa skulle komma!

Mamma och mannen i rock går ut ur vardagsrummet igen. I ljuset från hallen ser barnet till slut vem han är. Herregud, mamma kysste Jultomten. Barnet är alldeles chockat. Vad skulle pappa säga om han fick veta?

Du känner säkert igen scenariot från en känd julvisa. Barnet i berättelsen ovan kände inte igen sin egen far, eftersom han var utklädd till en för barnet välkänd och verklig figur. Förmodligen hade både mamma och pappa skrattat åt sitt barn om de hade insett hur han/hon tolkat situationen, det är ju rätt så naivt och gulligt – eller hur?

Vad jag vill ha sagt är: En händelse som du i själva verket är ögonvittne till eller inblandad i, behöver inte alltid vara vad den ser ut att vara. Utifrån den kunskap du har – men även den kunskap du saknar – bedömer och tolkar du vad du upplever.

Precis som en kub har ett händelseförlopp olika sidor och utseenden, som alla ser olika ut beroende på från vilken vinkel du står i. Din verklighet är verklig för dig, men för en annan person kan samma situation se helt annorlunda ut… och det finns bara ett enda sätt att ta reda på hur.

Det här är det.

Ikväll skall jag se den här, This is it… Jag har alltid gillat Michael Jackson, så det skall bli roligt faktiskt. En kollega sa att den var bra, hoppas jag också kommer att tycka det. Hon sa även att den bara skulle visas i två veckor, så sista dagen borde vara nu på tisdag om jag inte räknar helt galet. Bio är en trevlig fredagsaktivitet, och det blir faktiskt första gången jag ser en dokumentär på bio. Återkommer med någon form av recension.

Inte så stor chans, tyvärr

Idag fick jag av en slump reda på att boken jag berättade om häromdagen har blivit film. Den har stor premiär i sitt ursprungsland Holland i slutet av den här månaden. Jag vill absolut se den… men sannolikheten att en film från Nederländerna skulle visas på biodukarna här hemma i Sverige? Nä. Liten. Förmodligen inte.

Då har jag två val – antingen förlita mig på mina nybörjarskills i holländska språket och se den i Eindhoven mellan jul och nyår, eller så får jag vänta tills den släpps på dvd, så att jag kan köpa den och se den med engelsk text (ja, eller holländsk text för övningens skull)… Känner jag mig själv rätt så kommer jag förmodligen att göra både och.

Här är i alla fall trailern till ”En sorts kärlek”, eller ”Komt een vrouw bij de dokter”, som den heter i original: klicka här
…otextad, men om du läst boken så går det ändå att hänga med i handlingen.

Fortfarande inte läst boken? Do it. Jag förväntar mig inte att alla älskar den bara för att jag själv gör det, men den berör – på gott och ont. Nu vill jag se filmen!