Den här lilla filmen sprider sig som en löpeld på Facebook just nu – en liten dokumentär historia om en kille som saknar armar och som bara har en liten, liten stump med någon tå till ben.
Jag blev oerhört rörd av att se hans inställning till livet, självinsikt och storhet… det sitter uppenbarligen inte i kroppen. Filmen fick mig att fundera över mig själv och min egen syn på saker. Vem är det som sätter begränsningarna för mig och mitt liv?
Ja, förmodligen ingen annan än jag själv.
Den här bilden tog jag på en konferens i Krägga norr om Stockholm. Det var oktober, morgon och skitkallt så jag kunde väl knäppa fyra-fem bildern innan jag behövde värma händerna… men det var det värt.
Jag är så oerhört glad att jag slöläste i Metro på lunchen idag. En liten annons bland nöjessidorna fångade mitt intresse – ”En eftermiddag med Final Fantasy – från blip-blop till konstmusik – ett föredrag om spelmusikens utveckling.” Wow! Det där lät helt klart som något jag skulle kunna betala en hel del för att få höra på, så jag slängde mig på telefon för att boka upp två biljetter… Okej – 460 kr kanske var lite mer än en hel del, men det blev faktiskt ännu mer när jag insåg att det priset var för konserten och föredraget kostade ytterligare 150 kr.
To Zanarkand från Final Fantasy X, framförd av en orkester i Japan…
…och originalet i spelet (ja, lite taffligt inklippta repliker också).
Men en heldag med TV-spelshistoria och några av de vackraste musikstycken jag känner till framförda av en orkester..? I’m SO there. Kompositören heter Nobuo Uematsu och är lite av en gud inom genren. Hans musik ger extra liv åt spelen – dess intriger, kärlekshistorier och dilemman. Allra mest har den kanske behövts i de tidigaste spelen, de utan tal. Då har sinnesstämningar som triumfer, hat och sorg kommit till sin rätt och framhävts på ett sätt som sällan är möjligt i ord. Ja, vad skall jag säga – jag är uppvuxen med den mannens verk och måste helt enkelt uppleva det här!
Just nu står jag utan sällskap, men det här kanske är ett sånt tillfälle när jag ska strunta i något så världsligt?
I tolv år har jag varit kund hos Tele2. Eller ja, de hette ju Comviq från början… Men ja – det är väl samma sak. Eller samma skit, skall jag väl egentligen säga, för det är så jag ser på dem idag.
Under dessa 144 månader (ja, så länge är det faktiskt) har jag stått ut med det mesta – bindningstider, avgifter och smarta (läs:luriga) försäljare som ökat på sina respektive försäljningsbonusar genom att mer eller mindre pracka på mig diverse onödiga funktioner och extra tjänster.
Inte en enda gång har jag blivit uppmärksammad eller tackad för min lojalitet. Tvärtom:
”Vill du byta abonnemangsform? Ja, då får du betala inträdesavgift á 99 kr.”
”Men.. jag är ju redan kund hos er?”
”Ja, just det. Men det spelar ingen roll, det kostar 99 kr.”
”Fast det står ju här i ert erbjudande att det är 0 kr i inträdesavift om jag tecknar det där abonnemanget, då stämmer inte det alltså?”
”Det gäller bara nya kunder.”
Okej, jag är alltså mindre viktig än en ny kund. Jag, som varit trogen genom feldebiteringar, tilläggstjänser jag inte beställt och som inte gått att avbeställa, med mera. Tack. Jag känner mig verkligen speciell.
Jag skall dock inte sticka under stolen med att jag har varit rätt nöjd ändå (annars hade jag väl aldrig stannat kvar?), och inte sett någon större anledning att byta operatör. Ja, åtminstone tills för ett par veckor sen då jag fick ett brev med ungefär det här innehållet – minns inte exakt, så det här är min fria tolkning:
Hej Kund.
Vi glömde ta betalt för några av dina samtal förra året, så vi tänkte att du skulle få betala dem nu, därför är din räkning lite högre än vanligt.
Mvh Tele2
Okej, fine. De har missat att debitera samtal, i mitt fall blev detta en kryddning på ca 70% mot en normal månad. Inte jätteroligt att få en sån fet räkning strax före semestern, men jag hade nog kunnat ta det – OM DE HADE SKICKAT MED EN SPECIFIKATION på samtalen de påstod att jag hade ringt, men inte betalat för. Nä, det fick jag ringa in och be om (ett samtal de naturligtvis tjänade pengar på), och får då den syrliga kommentaren:
”Ja det där kostar ju egentligen 99 kr… men eftersom det har blivit fel så bjuder vi på det för den här gången.” Att jag inte dog.
Nästa grej jag reagerade på var det faktum att några av som protesterat mer högljutt än andra mot denna extra telefonräkning blivit kompenserade med ”ringpotter” på ett par hundralappar, att nyttja kommande månad. Fy fan, säger jag. Kunder är kunder och skall behandlas lika. Inte ska jag behöva svära och skrika i telefon på den stackars kundtjänstmedarbetare som råkar svara när jag ringer, och stävjas med 200 kr i ringpott, när nästa person inte får någon kompensation alls?
Tele2 hävdar ju att de inte har gjort fel och att samtalen skall betalas, men om vissa kunder kompenseras med tillgodohavande – är inte det samma sak som att i princip erkänna att de har gjort fel? en tanke, bara… Jag är fullt medveten om att de har rätt att efterdebitera dessa samtal, men tänk så här:
En man arbetar på ett kontor. Varje dag vid 12 går han ner till restaurangen på hörnet för att äta lunch; han äter sin mat, tar en kopp kaffe, betalar för sig och går. Detta pågår under ett års tid, fem dagar i veckan, men så en dag kommer en anställd fram till mannen och säger: ”Du förlåt, vi har glömt ta betalt för kaffet du har druckit sen du började äta här förra året, så vi tänkte göra det nu. Därför är notan lite högre idag.” Tror du mannen fortsätter att äta där?
Nu var ju inte jag fullt så otrevlig som jag har förstått att andra har varit, så jag fick inga gratisminuter att ringa upp. Men det hade nog inte gjort någon skillnad – jag kände en sådan stark ovilja inför att fortsätta vara kund. Började kolla upp alternativ till Tele2, läsa på, jämföra och fråga runt. Slutligen föll valet på Halebop (Telia) som hade ett abonnemang som verkar passa mig perfekt. 3 000 sms ingår i månadsavgiften á 49 kr, och det till hela världen! Jag som har vänner lite varstans och som jag gärna sms’ar till då och då, men att betala den krona per meddelande som Tele2 ville ha kändes lite i överkant mycket faktiskt.
För någon vecka sen beställde jag mitt abonnemang via Halebop’s hemsida och de skötte om allt med överflyttning och gjorde även slut med min gamla operatör åt mig. Lyx!
Jag vågar inte ens tänka på vad den här lilla efterdebiteringshistorien har kostat Tele2 i anseende och förlorade kunder – men jag kan inte säga att jag bryr mig nämnvärt…
Jag borde sova, egentligen. Det blir en lång dag imorgon…
Den här veckan är späckad med aktiviteter, mendet visste jag ju redan innan. Igår var jag mentalt inställd på att vittna i en rättegång, men min kompis (som hade kallat mig som vittne) ringde på morgonen och sa att de hade förlikats. Ekonomiskt sett var det kanske inte riktigt den utgången i hoppades på, men det kunde ju samtidigt ha gått riktigt illa om han hade förlorat målet. Alla vet ju att man inte ska mucka med Murphy (han med lagen om alltings jävlighet… du vet), så det var kanske lika bra. Det är en anledning god som någon till att få dricka champagne imorgon, om inte annat. Tyvärr fick jag tacka nej till enextremt spontan resa till Australien pga rättegången, och det stör mig lite att jag kunde ha varit där nu! En annan gång, kanske.
Imorgon skall vi iallafall ut en sväng, det ligger champagne i kylen och väntar på att det ska bli onsdag. Jag får även återse en person imorgon som jag inte sett på ett tag, det skall bli… kul 
…Lite därför jag köpte skumpa också.
Götebirgsvarvet på lördag… Fest imorgon. Jag får leva med det.
min gamla blog.
Fick ett mail nu i dagarna:
”Dear Tigern,
Since you have not reacted to our reminder messages, we are assuming that you do not longer wish to use your blogs.se account. Therefore, your account has been deleted.”
I say WHAT? Okej att jag inte skriver där längre, men fy fan för den som tror att det är okej att radera två år av text som har tagit mig massor av tid att skapa. Jag var ju tvungen att dubbelkolla om det där mailet hade en omedelbar verkan eller om det bara var ett hot… Tack o lov var det bara ett hot *puuh*. Texten finns kvar.
Jag läste en del och insåg att jag kanske inte är helt lost när det gäller att uttrycka mig i text. Hmm.. borde kanske ta tag i det där med bloggande igen? Problemet är väl att jag oftast inte kommer ihåg vad jag vill berätta när det väl är dags att skriva ner det. Jag vill ju inte bara babbla om en massa skit (läs: jag vill inte slösa med din tid, det finns det förmodligen redan så många andra som gör), så det gäller ju att välja orden rätt. Sen har ju dagboken ersatt en del av mitt behov av att uttrycka mig – även om den också blivit lite dammig den sista tiden, tyvärr.
Häromdagen såg jag en film, och en av scenerna utspelade sig på nyårsaftonens tolvslag. Alla jublade, firade och skrek. Tanken ”varför firar vi ett tolvslag, som egentligen är som vilket annat som helst?” for genom skallen, men jag förstår ju samtidigt att det är rätt mycket det symboliska över nyårsskiftet som är grejen. Det blir ett avslut och ett avstamp. Glöm det gamla – se fram emot det nya (och med tanke på mina upplevelser under 2009 så köper jag hela grejen utan snack!).
Okej, vi kan väl låtsas att det blir ett nytt år nu… eller nåt. Jag ska verkligen försöka ge mig tid till att uppdatera bloggen. Jag vågar inget lova, för jag vill inte lova nåt jag inte håller – men jag ska försöka. Ok?
Mordförsöket på min gamla blog var absolut en tankeställare, och jag behövde kanske den. Och du – du som läser – tack.
Igår kväll insåg jag att jag har utvecklat ett väldigt svårt beroende. Jag insåg det först när det jag är beroende av togs ifrån mig. Det jag pratar om är el – jag fick strömavbrott.
POFF! sa det och så blev det toksvart. Olyckligt nog var det inte i min lägenhet problemet fanns, gårdsbelysningen var också släkt. Vad göra? Det var inte tillräckligt sent för att gå och sova, men inte heller tillräckligt tidigt på kvällen för att bege mig ut heller.
Jag kunde inte sysselsätta mig med någonting, och rastlösheten växte. Fy vad tråkigt jag tyckte att jag hade! Det slutade faktiskt med att jag gick och la mig i alla fall, jag kunde inte komma på något annat att göra däe i mörkret. Strax före midnatt vaknade jag av att tv’n gick igång och flera lampor tändes (jag hade ju naturligtvis testat lampor och strömbrytare överallt i hela lägenheten, för att verkligen försäkra mig om att det var strömabrott på riktigt). Puh.
I morse var jag så himla tacksam. Jag har fått mig en liten tankeväckare om hur viktig och central vi (ja, åtminstone jag) har gjort elen i våra liv. Hur bortskämda vi är, och hur glad jag är för det. Det är så lätt att ta vissa saker för givna.
Jag blev helt mållös av den här. Den är helt datoranimerad, vilket jag inte såg på en gång… Otroligt vad det går att göra egentligen!
Och så fantastiskt vacker – precis som musiken.
Ja, det är dags att komma igång igen. Förlåt.
Idag har jag bara en sak jag verkligen verkligen vill få ur mig – jag HATAR presentkort! För det första så är det fräckt att ge bort presentkort, det är för enkelt. Hellre en sak med bytesrätt (då har du ju i alla fall försökt) än ett presentkort.
För det andra – jag är världssämst på att lösa ut presentkort. I helgen gjorde jag en ordentlig utgallring av prylar som inte längre har någon anledning att befinna sig i mitt hem, och hittills har jag hittat presentkort till ett värde av mer än tusen kronor. Kul.
Ge mig aldrig mer en värdecheck/presentkort. Ever. Det är definitivt bortkastade pengar.
Två tvillingsjälar och en pusselbit har jag hittat till mitt så kallade liv.
För en gångs skull känner jag mig oförskämt bortklemad och väldigt lyckligt lottad.
Tigersamtal